Det finns få i världen jag kan säga frasen "Jag älskar dig" och verkligen mena det. Jag har nog kanske använt det ordet lite förhastat och ivrigt till "många" (eller snarare några FÅÅÅÅÅ).. Jag menar självklart inte med detta inlägg att om jag har sagt den underbara frasen till dig, att jag då tar tillbaka det. Att jag förhastade mig, absolut inte! Men.. Jag känner inte nödvändigt vis att jag måste upprepa hur jag känner för personer, dom får lite tolka det som dom vill.
Antingen "har" man något personer i mellan (det klickar till <3), eller inte.. Och det känner man, båda två. Och visst kan man säga, "haha, jag älskar dig Johan Joggerbykorv, du é SKÖÖÖN".. Jag snackar inte om den sorten av "jag älskar dig". Inte heller snackar jag om "jag älskar dig, vill du gifta dig med mig?".. Jag snackar girls i mellan, eller ja, ni fattar..
Jag är ingen som helst förhastar mig med att tala om hur mycket jag älskar någon. Jag är nog mer noga med att se till att dom vet att jag finns till, att jag bryr mig. Samma sak från andra hållet, jag behöver ingen som påminner mig om hur mycket någon älskar mig, bara någon som talar om ATT. Att personen finns OM det skulle vara något. Att den bryr sig. Sen är jag hemma, jag är nöjd.
(Sen har jag vänner som man önska inte brydde sig ALLS.. Usch, fyfan människa. DÖ... Haha, nu ska jag inte förstöra min fina stund här).. :D
jag kan börja gråta för en sådan här liten sak. Att inte veta om att hmmm, undra om hon vet hur mycket hon egentligen betyder för mig...
Nu tänker jag dra upp samma sak som "D" gjorde för ett tag sedan. Jag snackar om det "perfekta kroppen"..
Om du vill kika igenom D:s inlägg kan du ju bara klicka hääärrr, nej förresten klicka här.. :P
..
Att vara osäker är något alla är ibland. Eller nej, jag ska inte dra alla över en kam.. Men jag vet iaf att jag väldigt ofta känner mig osäker. Det kan vara över ett prov jag inte övat på (ooopppss ^^) eller att jag inte är säker på att jag verkligen stängde av plattan på spisen innan jag gick till skolan. Men, det är inte sådan slags av osäkerhet jag tänker ta upp. Jag snackar om utseendemässigt. Att vara osäker på sin kropp, ja, det är jag hela tiden. Och ni som kanske känner mig rullar säkert med ögonen nu och tycker att jag överdriver.
Det stämmer inte - det stämmer inte alls.
.
Jag tror att verkligen alla kollar sig i spegeln och tycker fan. Fan för att jag inte har 4cm större bröst som alla andra, fan för att jag inte har dedära aaasss snygga håret som alla andra, fan att jag inte är lika smal som alla andra, fan för att jag inte är lika stor som alla andra, faaan vad jag är snygg. Dom fyra första meningarna simmar nog runt i många huvuden. Fan för att jag inte "bla bla blaa" som alla andra.. Men den sista "faan vad jag är snygg", har nog drunknat inom dom flesta. Tyvärr.
Jag har nog riktigt aldrig fått den känslan, fan vad jag är snygg, inom mig. Tyvärr.
..
Det jag vill komma ifrån är just "blablabla" SOM ALLA ANDRA , saken. För vem fan vill se ut som alla andra. Nej, inte jag. Jag vill vara den dära tjejen som alla kollar på och säger "cool tjej som vågar sticka ut, att hon vågar". Men tyvärr är nog snarare frasen "men gud, hur ser hon ut?/ vad har hon på sig? hon sticker verkligen ut!" vanligare hos ungdomar. Varför inte låta folk sticka ut. Låta folk vara så långt ifrån "som alla andra" som möjligt.
..
Utan att försöka döma folk skulle jag säga att "fjortis-folket" är dom som är "alla andra". För det är ju trots allt det platina blonda håret, kritvita kladd läppar av idomin och dom vågade kläderna som sticker ut. Dom syns ju, som får uppmärksamhet, dom blir "alla andra"..
Tänkte skriva av mig lite om något som irriterar mig. Eller om en persons beteende som irriterar mig.
Den här personen vet jag är igentligen snäll och gullig. Men helt plötsligt slänger den ur sig saker. Eller blir skitsur på en helt utan anledning, som försvar säger den vadå får man inte vara sur? Sen när den slänger ur sig saker som jag säger inte är okej så vänder det tillbaka på mig. Då är det jag som är taskig. Den här personen har satt mig i skit. Vilket inte är okej för mig, den här personen tyckte det var lite kul att säga att jag gjort något jag inte gjort. Så att jag fick skit för det sen, det är precis det som är problemet att den här personen går över gränsen när den ska vara rolig det är alltid på någon annans beskostnad och det blir alltid för mycket!
Fyfan vad jag blir irriterad på sånt här beteende. Sålänge ingen har gjort dig något så ska du inte gå runt och vara otrevlig! Väx upp *****, jag vet att du vet att du gör fel igentligen.
Händer alla, någon gång... Händer vissa oftare än andra, men saken är den att det verkligen händer alla.. Och ja, jag snackar om min coola rubrik! Piss dagar, idag var en sådan dag. Eller det var det ett tag... Ibland behöver det inte vara något speciellt som gör att dagen blir just piss. Och ibland blir dagen bara piss för att just inget speciellt händer...
..
Det jag älskar med piss dagar är hur vissa bara kan komma och rädda HELA DAGEN?! Idag hände det mig. JAg hade ett tag en piss stund för mig själv typ.. OCh vad händer? Någon lyckas se hur ledsen jag är, och börjar trösta genom en underbar massage! Hela dagen räddad! Tack! ♥
..
Det jag försöker säga är att tänk hur många små saker det finns som kan göra SÅ MYCKET! ?
Helt otroligt underbart..!
Alla kan inte göra allt men någon kan göra något..
Den här meningen säger igentligen precis allt. Men ibland har vi väl alla tänkt tanken, om jag bara kunde bli någon annan. Men det finns inte en massa tid i livet för att vara någon annan, för det slutar alltid med att det bara finns en person man vill vara. En själv, när man står där och har lämnat sig själv bakom sig, då är det för sent. Var dig själv, livet är för kort för att vara någon annan... /D
Alla har begått dom. Alla har blivit utsatt för dom. Alla har någon gång känt sig som ett... Vad snackar jag om? Misstag. Misstag är det jag snackar om. Alla har begått misstag, alla har blivit utsatt för ett misstag, alla har någon gång känt sig som ett misstag... Sorgligt, ja kanske det.. men sant.
Misstag är ett utav de saker som man OMÖJLIGT kan undvika. Andas är en annan, men det är klart.. man kan ju sluta andas om man tycker det är trevligt. Men misstag kommer man inte undan.
Frågar man mig är det helt okej. För dedära att man "lär sig av sina misstag" tror jag inte på. Men att man lär sig av konsekvenserna av misstagen är helt och hållet korrekt!
Att leva utan misstag skulle kanske inte vara så kul. Ingen, INGEN är perfekt. Vem vill vara perfekt? Tja, inte är det jag iaf!
Du och jag har bråkat ett tag nu. Skönt att JAG reda ut det, men FAAN för att det slutade med att JAG fick ge mig. Jag fick GE mig för DINA misstag... Fy, det är som att erkänna ett mord man inte begått. Men om man ska se det från den ljusa sidan tror jag att JAG räddade vårt förhållande. Synd bara att inte DU kunde rädda oss!
Allways look on the bright side of live.. *vissel, vissel* haha...! :)
Jag kommer ihåg när jag var liten. När jag såg dom "stora barnen" och alt jag tänkte var att jag ville vara en av dom nu på en gång.
Nu är jag där och jag önskar att jag inte hade tänkt sådär. Jag önskar att jag hade förstått hur perfekt allt var då. Att jag hade njutit av varenda sekund av det jag hade då. Men det gjorde jag inte, jag bara gick omkring och ville bara att tiden skulle gå så att jag kunde bli stor.
Nu är jag stor och allt är inte så perfekt som jag hade väntat mig, inte ens i närheten. Jag har redan gjort så många saker som jag ångrar att jag gjorde. Jag har gjort misstag, men jag lär mig av de misstag jag gör nu.
Det konstiga är att vissa av de här misstagen visste jag precis hela tiden att jag skulle göra, någongång i mitt liv skulle jag göra dom. Men av någon anledning gjorde jag dom ändå. Jag förstår aldrig riktigt varför jag gjorde så. Men jag skulle tro att det var spänningen i det, jag ville göra misstag så att jag kunde lära mig.
När jag var liten ville jag också träffa nya vänner. Nu står jag här och det är precis det jag gjort. Jag har inte mina gamla vänner kvar längre. Vi har helt enkelt gått olika vägar. Men jag önskar att vi hade hållt kontakten. För jag saknar dom faktiskt.
När jag var liten ville jag veta hur det kändes att skratta sådär. Nu vet jag det. Jag har stunder då inget skulle kunna bli bättre. Då jag är lyckligast i hela världen känns det som. Jag har mycket andra inte har faktiskt. Dom stunderna är jag nöjd, jag är nöjd precis som det är.
Ja, nu är jag tonåring. Jag har gjort dumma saker, jag har förlorat vänner, jag har varit så otroligt osäker, jag har mått som skit, jag har varit så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är såhär det är att vara tonåring helt enkelt livet går upp och ner. Saker är så komplicerade ibland, men sånt är livet. Varje dag lär jag mig, jag lär mig av felsteg och jag lär mig av de steg jag tar rätt. Jag inser redan saker som jag gjort fel under min tid som tonåring, men jag har en massa tid kvar och en massa mer misstag jag kommer att göra och det är så det är bara.
Nu är jag inte liten längre, nu är jag ett av dom "stora barnen" och visst det kan vara skit ibland men på något sätt är det underbart ändå. /D
Känns så jävla fel att säga "du är mitt allt"... Men det är så jag känner. Det går inte en dag då jag inte tänker på dig... det är hemskt! Jag älskar dig, ibland på alla sätt... Men min "riktiga" kärlek för dig kommer och går. Som i vågor på ett öppet hav... Jag kan se mig själv som stilla havet, då det är du som skapar vågor från ingenstans, från blixt stilla till en stor storm. Ibland är det som du lyfter upp mig, kramar mig och sätter mig "on top of the world", då älskar jag dig på alla sätt. Och visst kan man falla, det gör alla, och ibland fångar du mig, då älskar jag dig på alla sätt. Men du kan också bara kolla på när jag faller hejdlöst, bara kolla på mig som om du inte kunde göra ett piss, du ANTAR att jag är hjälplös när det kanske bara du som kan lyfta upp mig igen. Man ser i dina ögon som att typ "jag ÖNSKADE att jag kunde hjälpa dig", men jag kan inte, inte just nu..? Då älskar jag dig som jag älskar många...Och vet du vad som hejdar mitt fall? Nej, inte jag häller.. ibland på en stenhård sten som skär in i hjärtat och andra gånger hejdas mitt fall av en röst som säger "ge upp, glöm honom"? tänk dig själv två vägar, en väg som leder dig in i döden och en annan väg som leder dig till en psykopatisk mördare. Man vet hur det ska sluta, men man kan inte göra något.
Och sen från ingen stans kommer dendära sträckande handen som återigen lyfter dig till toppen igen. Tro det eller ej, då hatar jag dig som mest. Jag hatar dig för att jag snart kommer att antingen få en lätt putt i ryggen som får dig att börja glida från kanten som gör att du faller hejdlöst igen, eller så ger jag upp eftersom att jag redan vet hur det slutar... och då kommer dom glittrande ögonen som stirrar, som en hundvalp.
och det är då havet står still, igen. och ibland när jag är mitt i fallet skapar någon annan en spänning i luften, någon som visar med sina ögon att "jag tar emot dig", "inte för någon anledning utan mer för att ingen ska behöva falla fritt". Rösten drar mig upp på fötterna igen och uppmanar mig att börja klättra upp för denära jävla toppen. Klart jag klättrar, men inte uppåt. undermedvetet nedåt. Jag kräver inte att du ska dra mig upp för toppen för att släppa mig. men jag kräver att om du åtminstone drar upp mig för toppen, att du fångar mig när jag faller och sätter mig någonstans där jag slipper bli så jävla besviken hela tiden, där du klarar av att ta hand om mig. så att jag slipper falla! jag vill inte upp, eller jo, i stunden vill jag det. men inte om jag måste ta smällen, att falla...
det gör ont...
Det är dessa gånger jag fångar mig själv om jag ska chansa på "toppen" eller om jag ska skita i det och hitta den som sa "ingen ska behöva falla". när jag är som mest förvirrad kommer handen igen som vill dra mig till toppen. och som en vågrörelse, kommer en våg.. kommer en till... tillslut är det storm..
och nu sitter jag där, på toppen... väntar på att falla. men denna gång har jag hjälm, benskydd, handskydd och säkerhets lina. jag faller inte, inte en gång till. jag klättrar ner. SJÄLV...
och belive it or not, det känns skönt.
men snart sitter jag på toppen igen, utan hjälm etc... och ja, där kommer jag att ramla ifrån...
Seriöst, nu behövs det ett till lov. Jag är skoltrött redan efter första dagen, inte okej. Inte ens en dag hinner gå innan man behöver sitta uppe hela nätterna och plugga 748 sidor som ska räknas, minst lika många som ska skrivas och ännu fler som ska läsas. Helt sjukt! Inte nog med det, man ska gå upp tidigt varje morgon för att stressa livet ur sig för att hinna i tid till skolan.
Nu ska jag sluta gnälla och fokusera på det positiva istället. Klassen. Ni är helt underbara allihopa, världens gulligaste klass. Alla hur snälla och söta som helst och respekterar andra för deras tankar och åsikter. Alla i vår klass är lite speciella på sina egna sätt och det är bara bra. Men jag älskar er alla sjukt mycket. Ingen klass kan vara helt perfekt och det är inte vår klass heller. Några har ett lite dåligt beteende ibland och det är ju lite trist.
Nu har vi precis som alla andra haft höstlov, väldigt skönt! Men precis som alla andra lov så tog det här också slut vilket betyder att klockan ringer tidigt imorrn. Jag ville egentligen bara be om ursäkt för extremt dåligt bloggande över lovet. Har nog ingen bra anledning så jag får säga som det är. Jag har haft rätt fullt upp hela tiden och har inte riktigt haft tid för bloggen, skäms på mej (och de andra)! Men nu börjar det blir dags att packa skolväskan och snart blir det sängen för min del. Godnatt :)
Jag saknar dig! Saknar dig, saknar oss! Vill att du ska vara DU och ingen annan som alla tycker om. Jag är trött på att det nästan aldrig är så. Att man försöker vara så som sina kompisar istället för sig själv.. Jag vet massvis av dina "övergivna" vänner som är så jävla mycket bättre än dina nuvarande vänner! Jag vet att JAG är en utav dom. Som faktiskt älskar dig, aah "trots" allt . Jag är så jävla trött på dehära jag har miljoner vänner...? Vem fan bryr sig. Jo, dom som kunde ha varit en utav dom miljonerna men som bara fick en chans. En chans, som ett jävla spel. Livet är en gåta, "livet är en gåta" är bara ett uttryck. Livet ÄR, bara är. Det kan vara värdelös. Det kan vara underbart. Det kan vara åt helvete. Men det ÄR. Inget spel, ingen gåta. Livet ÄR.
Jag menar självklart inte att du ska be dina vänner att DRA ÅT HELVETE. Jag bryr mig inte egentligen. Men jag vill bara att jag ska kunna vara med dig och vara MIG. Inte en utav DIG eller en utav DOM. Jag vill att jag ska kunna vara MIG med DIG. Och att vi kan vara VI, OSS med varandra.
JAG ÄLSKAR DIG. OCH JAG VET SÅ JÄVLA MÅNGA SOM OCKSÅ GÖR DET. SOM DU ALDRIG SER... ÄR NOG INTE SUR PÅ DIG PÅ NÅGOT SÄTT. BARA TRÖTT FÖR ATT JAG KAN INTE VARA MIG MED DIG, UNDERBARA PERSON. VAR DIG, OCH INTE SOM SOM DU VILL VARA. ELLER SOM ANDRA VILL ATT DU SKA VARA. OM DU SKA VARA EN UTAV SOM SÅ HAR DU DINA MILJONER VÄNNER, SOM DU FÖRMODLIGEN ÄLSKAR. ELLER SÅ ÄR DU DIG OCH FÅR BÅDA DELARNA. BÅDE DINA MILJONER VÄNNER OCH OSS...... underbara person, vad har du gjort?
/M
