Känns så jävla fel att säga "du är mitt allt"... Men det är så jag känner. Det går inte en dag då jag inte tänker på dig... det är hemskt! Jag älskar dig, ibland på alla sätt... Men min "riktiga" kärlek för dig kommer och går. Som i vågor på ett öppet hav... Jag kan se mig själv som stilla havet, då det är du som skapar vågor från ingenstans, från blixt stilla till en stor storm. Ibland är det som du lyfter upp mig, kramar mig och sätter mig "on top of the world", då älskar jag dig på alla sätt. Och visst kan man falla, det gör alla, och ibland fångar du mig, då älskar jag dig på alla sätt. Men du kan också bara kolla på när jag faller hejdlöst, bara kolla på mig som om du inte kunde göra ett piss, du ANTAR att jag är hjälplös när det kanske bara du som kan lyfta upp mig igen. Man ser i dina ögon som att typ "jag ÖNSKADE att jag kunde hjälpa dig", men jag kan inte, inte just nu..? Då älskar jag dig som jag älskar många...Och  vet du vad som hejdar mitt fall? Nej, inte jag häller.. ibland på en stenhård sten som skär in i hjärtat och andra gånger hejdas mitt fall av en röst som säger "ge upp, glöm honom"? tänk dig själv två vägar, en väg som leder dig in i döden och en annan väg som leder dig till en psykopatisk mördare. Man vet hur det ska sluta, men man kan inte göra något.

Och sen från ingen stans kommer dendära sträckande handen som återigen lyfter dig till toppen igen. Tro det eller ej, då hatar jag dig som mest. Jag hatar dig för att jag snart kommer att antingen få en lätt putt i ryggen som får dig att börja glida från kanten som gör att du faller hejdlöst igen, eller så ger jag upp eftersom att jag redan vet hur det slutar... och då kommer dom glittrande ögonen som stirrar, som en hundvalp.

och det är då havet står still, igen. och ibland när jag är mitt i fallet skapar någon annan en spänning i luften, någon som visar med sina ögon att "jag tar emot dig", "inte för någon anledning utan mer för att ingen ska behöva falla fritt". Rösten drar mig upp på fötterna igen och uppmanar mig att börja klättra upp för denära jävla toppen. Klart jag klättrar, men inte uppåt. undermedvetet nedåt. Jag kräver inte att du ska dra mig upp för toppen för att släppa mig. men jag kräver att om du åtminstone drar upp mig för toppen, att du fångar mig när jag faller och sätter mig någonstans där jag slipper bli så jävla besviken hela tiden, där du klarar av att ta hand om mig. så att jag slipper falla! jag vill inte upp, eller jo, i stunden vill jag det. men inte om jag måste ta smällen, att falla...

det gör ont...

Det är dessa gånger jag fångar mig själv om jag ska chansa på "toppen" eller om jag ska skita i det och hitta den som sa "ingen ska behöva falla". när jag är som mest förvirrad kommer handen igen som vill dra mig till toppen. och som en vågrörelse, kommer en våg.. kommer en till... tillslut är det storm..

och nu sitter jag där, på toppen... väntar på att falla. men denna gång har jag hjälm, benskydd, handskydd och säkerhets lina. jag faller inte, inte en gång till. jag klättrar ner. SJÄLV...

och belive it or not, det känns skönt.

men snart sitter jag på toppen igen, utan hjälm etc... och ja, där kommer jag att ramla ifrån...