Att du betydde i stort sätt allt för mig kan jag nu inte förstå?
Men av någon konstig anledning så gick jag upp på morgonen just för dig.
Allt jag gjorde var för din skull.
När jag sen förstod att allt jag gjort var i onödan, att jag aldrig skulle få det jag ville tillbaka.
Jag skulle aldrig få höra dom orden jag ville höra.

Då gav jag upp dig, jag gav upp allt...
Till jag insåg vad fan håller jag på med?
Du är en idiot ibland, en riktig jävla idiot.
Men ändå var du inte alltid det i mina ögon?
Jag kunde inte släppa taget om dig. Om jag ska vara ärlig har jag kanske inte gjort det än.
Snart gör jag kanske det eller så gör jag aldrig det.

Men jag har släppt att allt jag gjorde var för dig.

/D